Eskilstuna. Så jävla mysigt.

Idag har vi firat första maj här i Eskilstuna. Det bjuds inte på så mycket underhållning förutom shopping och kravaller. Jag bjuder på en liten bildkavalkad av en lugnare del av det senare evenemanget.

Här kan ni läsa vad det handlar om: http://ekuriren.se/nyheter/eskilstuna/1.1423263-maj-demonstration-urartade-i-kravaller

 SvP-nazister och poliser.

 Mera poliser. Vi var tydligen väldigt farliga vi som samlades på det här hörnet.

En av 5 polishundar på samma ställe.  

Här blir vi bortvallade från gathörnet. 

 Mer poliser, och en liten hund.

SvPare på avstånd. 

Tydligen var vi för nära även här, och blev bortvallade en gång till.  

Motdemonstranter, eller bara vanligt folk. Många var vi som beskådade eländet. 

Hundparad över bron. 

Här vallas farliga motdemonstranter ihop, allt från nyfikna kids till picknickande barnfamiljer i parken. 

Kroppsvisiteras mot stängslet skulle de, allihop.

Och så var sagan slut. Nazisterna lommade iväg, och vi gick hem och bloggade om allt vi fått se och uppleva.

DKT och ett guldkorn.

Det börjar mer och mer kännas som att den här typen av jobb kan vara min grej. Dagkirurgin innebär korta men kvalitativa möten med patienterna, man fokuserar på en patient åt gången (mestadels), inga klockor som ringer när man är upptagen med en annan patient. Den stund det tar att ta emot en patient så kan man fokusera till 100% på just den patienten. Det känns bra.

I går när jag kom till avdelningen så väntade ett kuvert med mitt namn på. I det kuvertet fanns ett fint tackbrev från en patient jag tog hand om dagen innan. Jag blev jätteglad, och rörd. Det brevet är något jag kommer att spara och ta fram varje gång till synes hopplösa skoluppgifter gör att jag tvivlar på mitt val. Det är värt guld. Tack!

Eskilstuna, del 1. The very beginning.

Jo hej jo.

Jag gör som vissa av er vet praktik på Mälardalens sjukhus i Eskilstuna. Här kommer en kort resumé av mina första dagar...

Fredag: Åkabilåkabåtåkabilåkabilåkabilhämtasläphämtabordåkabilhandlamat.

Lördag: Åkabilåkabilåkabilhämtadäckåkabilätasunkmatåkabilletahusåkabilåkatunnelbanaåkatåg.

Söndag: Leta efter internet på mackedonken, lalla omkring lite på stan och träffa huvudhandledaren på sjukhuset. Då hade Mikkis fortfarande en cykel som inte blivit stulen, så vi cyklade dit. Tar typ 10 minuter från vårt luftmadrassmansion mitt i city. Vi bor typ på E-tunas nygge, och raggarna slirar runt hörnet utanför vårt fönster med jämna mellanrum. Vi har tolkat det som att raggare har dåligt lokalsinne då de hela tiden kör i cirklar, och att de kommunicerar med hjälp av meloditutor, som alla låter likadant. Tutelitruddelilutt-tutitut betyder kanske "Jag anser att ljudföroreningar hör hemma i varje världsmetropol, THIS IS THE CITY WHERE NOBODY SLEEPS!", eller så betyder det kanske "ööööhhhhh". Jag vet inte. Men något måste det ju betyda, för varför skulle man annars hålla på tuta förjämnan?

Måndag: Dagen jag väntat på med skräckblandad förtjusning. Ny i staden, ny på sjukhuset, ny på avdelningen och... ja, väldigt NY (fast jag ofta känner mig ganska gammal). Man är totalt lost, och allt är annorlunda, men ändå lite lika.
De 4 första veckorna är jag på Dagkirurgen, som är en liten avdelning som sitter ihop med uppvaket. Man tar emot patienter, går igenom och fyller i preop-blanketter, sätter en nål eller två, och så får patienten vänta på att OP-personalen kommer och hämtar in henom till operation. Sedan kommer dom tillbaka när dom är färdigopererade, man kollar att dom mår bra och fyller i papper på det, ger dom lite fika och föreskrifter och så får dom gå hem. Det är typ så det ser ut i korta drag. Mycket mindre ortopediska ingrepp, och lite smått och gott.

Tisdag & onsdag: Fortsättningsvis ny och yr, men börjar få lite koll på rutinerna. Det känns väldigt lättarbetat, det finns färdiga "mallar" för omvårdnaden kring i princip alla ingrepp som görs, och "allt" följer samma mönster så här långt. Kul att se en helt annan typ av avdelning än de jag varit på tidigare, och ett helt annat arbetssätt.

Något positivt jag kan säga är att ALLA har varit jättetrevliga, sociala och snälla. Man känner sig välkommen, och det gäller både i vårt korridorboende och på sjukhuset. Jättetrevliga grannar, handledare och patienter! Tror det här blir 8 bra veckor.
...men öronproppar skulle vara bra. Ska stoppa dom i meloditutorna.

Med vänliga hälsningar från luftmadrasslottet.
Vi hörs.

Ett inlägg med får, en postkärra och en kär katt med många namn.

Sedan det förra inlägget har det gått bra. 9 lamm föddes utan komplikationer medan min mor var på galej, och efter att hon kom hem har det kommit ännu fler. Nu är jag tillbaka i stan, och spenderar söndagkvällen medelst svärande över skoluppgifter.

Bara så ni vet vartåt det bär...

Lillekatt / Hilding Vilding / Fräsus Klös. Småfåglarnas skräck och fasa.

Snapshot över ett hörn av av de större fållorna. Busiga barn och tålmodiga mödrar. Tackorna känner igen sina lamm på både ljud och lukt, och de flesta har stenkoll på vad barnen pysslar med. Kommer någon farlig människa (eller hund) för nära någon av de mer vaksamma tackorna med familj så stampar hon bestämt med framklöven i marken, och föser barnen bakom sig. Farligt.

Dygnsfärska gullungar. När lammen är nyfödda bor dom med sin mamma i en egen liten "familjebox" i några dagar, så att man har bättre uppsikt över dom, och så att dom kan bonda med varandra i fred. Sen får dom komma ut och busa med de andra. 

Minstingen av fyrlingarna, och en storebror. Ett snabbtest för att kolla om ett lamm mår bra är att känna med fingret i munnen på lammet, det ska kännas varmt. Är det kallt så är det en frusen och förmodligen hungrig liten krabat. Har inte mammatackan tillräckligt med mat så finns det tillskottsnäring att ge med nappflaska. Det är ett pulver som man blandar med varmt vatten, som vällingpulver ungefär. 

Är inte nöjd med bilderna, för kamerabatteriet lurade mig så jag har knäppt under tidspress. Men lammen är ju söta ändå!

Bildbevis nr 1

Ungefär såhär gulliga är dom, de små lammen. Har just varit ut och flaskmatat tre av dom, för deras gamla mor har inte så produktiv mjölkfabrik. Hoppas det blir en kväll och natt utan komplikationer i fårhuset, för min mamma fårförlossningsproffset åker bort på kalas ikväll, så det är jag och pappa som får hålla ställningarna så länge. 

Det är vår nu.

Sitter på färjan på väg ut till Paradisön, som grannen kallar det. Isen börjar så sakteliga ge sig av, färjan skakar sig igenom några isstråk här och där men på det stora hela är det öppet vatten.

Är på väg ut för att hälsa på mina föräldrar, och några färska lamm. Lammningen började igår, och förväntas pågå sisådär en månad till. Fast jag varit med många gånger så är det alltid lika stort och häftigt att få se nya små liv födas och resa sig på vingliga ben.

Det är vår nu.

Äntligen.

(Ja, det kommer bilder sen.)

VA10

Är lite extra tacksam för mina knäppa, omtänksamma, gulliga och glada klasskompisar idag. Skönt att få skratta och skingra tankarna med det här gänget.
Får lite separationsångest när jag tänker på att vi är nästan halvvägs med utbildningen, och att det är bara några veckor kvar till vi går ut på praktik. Efter praktiken ses vi igen först när höstterminen börjar...
Ni är underbara, precis allihop!
Kärlek och respekt.